2007-års Häxan Vresiga Vera

Ja, då var det dax igen. Klockan 10,00 imorse påbörjade jag min årliga förvandling och efter ungefär en timma, så stog hon där och glodde på mig i spegeln. Häxan Vresiga Vera. Hon hade något längre hår det här året och kanske en aningens rynkigare hy, men i övrigt var hon sig lik. Vacker som en måssig sten, reslig som ett rostigt gatlyse och med en röst som en kniv på det finaste porslin. Med ett hest skratt, svepandes in i bilen, satte hon fart mot Murklan A:s klassrum. I släptåg kom proffsfotografen Magnus och hans medhjälpare Mika och Stella. Väl framme på skolan, ekade häxans råa skratt mellan skolväggarna och självaste skolklockan höll andan och det kändes som om tiden stod stilla. Självsäkert klev hon in genom ytterdörren och vädrade. Hon kände genast lukten av barn. Hon tycker inte om barn. Dessa nyfikna, babblande och glada varelser. Efter ett kort ögonblick fick ett av dom otrevliga tingen syn på henne och det lilla snoriga flickebarnet utbrister:
-Titta fröken! Titta på hennes näsa!
Fröken (som för övrig inte lagt märke till Vresiga Vera) väser tyst till barnet:
-Tyst nu och gå in klassrummet!
Ett stort elakt leende sprider sig på Vresiga Veras läppar. Hon skrockar förnöjd. Ännu ett barn som inte kan sova tryggt om natten. Men nu är timman slagen! Dags att leta upp Murklan A:s förskoleklass och förpesta deras tillvaro med fladdermusbajs, mandarinpumpor och hemska teckningar på Vresiga Veras elaka släktingar. Barnen satt snällt och väluppfostrat i en ring på golvet. Fy fladdermus så tråkigt. Inget skrik och bråk. Bara snälla, rara barn som med stora frågande ögon tittade på häxan som kom in i rummet. Det värsta var ändå, att den enda som såg lite rädd ut, var fröken. Va, inte en enda av barnen blev rädda. Istället så log dom lite och sedan presenterade dom sig, en efter en. Fy lingonhy! Nu blev Vresiga Vera lite ställd. Hon petade på flickan som satt närmast och inte ens då blev barnen rädda. Plan B. Lura dom. Vresiga Vera låtsades helt enkelt att vara snäll och rar. Hon spådde framtiden i sin oranga spåkula och berättade utifrån bilderna om sin familj. Hon gav barnen var sin mandarinpumpa och dom som vågade fick smaka av fladdermusbajset. Kan ni tänka er, en del trodde att bajset var vanliga russin. Ha ha...då skrattade häxan rått. Skulle hon, den kaxiga vresiga Vera äta vanliga russin. Dessutom tycker hon att det är löjligt att läsa och att gå skolan. Det förklarade hon högt och tydligt. När hon såg frökens missnöjda min, blev hon genast nöjd. Som en sista prestation fick dom rena fina barnen slå sig ner i häxans knä och proffsfotografen Magnus gjorde sig i ordning. Bakom barnens rygg gjorde häxan häpnadsväckande miner. Hon såg skrämmande ut och hon njöt när hon tänkte på hur rädda barnen skulle bli när de såg fotografierna. Snart blev hon dock uttråkad. Så här lungt och sansat hade hon inte haft på 70 år. Nä, hem till Frostkulla ville hon genast. När så ett av barnen frågade om hon inte kunde komma tillbaka, frustade hon bara till svar och gick ut. Men vem vet, kanske hon dyker upp igen, vresigare än någonsin förr...