Då har jag funderat på att ställa upp i en ny gren, Stafettpappa! Man behöver tre barn i åldrarna 1,3 samt 7 år.
Man kliver upp på morgonen när tjejen far på jobbet, äter frukost själv(förhoppningsvis) sen fixar man frukost till dom äldre samt byter och klär på den yngsta. Ger henne frukost och ser till att dom äldre fixar toabestyren och klär på sig.
Packar sen väskor till skola och dagis samt fixar fram ytterkläderna beroende på vädret.
Sätter den yngsta i barnvagnen och mellersta på ståbrädan,,,,, nu börjar själva stafettandet.
Först upp på skolan till klockan åtta och lämna Wilma, sen hem igen stöka bort frukost samt underhålla Mika. På med ytterkläderna, vagnen, ståbräda,, lämna Stella på dagis vid klockan nio.
Hem med Mika för att ge henne mellis, leka lite mm.
Dags sen för lunch vid elva, förhoppningsvis håller sig Mika vaken. Efter lunch är det dags för Mika att sova, ut med vagnen igen,,,,. Hinner kanske plocka undan det värsta innan Stella ska hämtas från dagis vid tolv, tur att Mika redan ligger i vagnen då:).
Hem med barnen och leka en stund innan det är dags att hämta Wilma från skolan vid ett tiden.
Hem och fixa mellanmål till alla, ibland har Wilma med sig en kompis.
Leka, plocka undan lite, ev ut en sväng om vädret tillåter. Börjar göra middag vid halv fyra, oftast med Mika hängades i byxbenen. Mariana kommer hem efter fyra och då äter vi tillsammans.
PUH, vilket spring det blir på dagarna:)
Har lyckats hitta lite rutiner så jag får dagarna att fungera, tur att dom äldre är så duktiga att fixa med sig själva och Mika. Nu tjörmar Mika, snart dags att lämna Stella på dagis.
Magnus vid knapparna för första gången
onsdag 27 augusti 2008
tisdag 26 augusti 2008
Det är jobbigt att vara på semester också!
Mika överraskade oss alla då hon tog en liten konstpause på madrassen i vardagsrummet. Hur cool är hon inte då hon i händelsernas centrum, bara sluter ögonen och somnar. Supersöt tycker jag i alla fall!
måndag 25 augusti 2008
Trollkarlen på leksaksmuséet
Denna kille trollband oss alla med sin humor och härliga inställning. Wilma och Stella agerade i tur och ordning hjälpreda till trollkarlens alla påhitt. Roligast var det ändå när mamma klev upp på "scenen" och trollkarlen kallade henne tant och var så ordentlig och vips, så drog han av henne bh:n. Om det var på riktigt? Det får ni fråga Tyra och Wilma. Wilma tittade då in i tröjan på mormor för att försäkra sig om trollkarlens kompetens. Jättekul och mysigt på alla sätt och vis. Wilma kunde bara inte sluta skratta och till och med Stella var tvungen att bli imponerad och smittades av Wilmas härliga humör.
Ett av många naturliga foton med min söta mamma!
Jag tror inte att Mika låg i vagnen, under resväskan, tröjan, handväskan, paraplyet och filten. Jag minns inte riktigt...hehe.Och äntligen kom hon till oss...
Mamma tog flyget och anlände till storstan bara dagarna efter oss. Hon var väldigt efterlängtad och vad mysigt vi hade...det bara måste vi göra om!
Konsten att fota spralliga barn
Tänk vad många kort som gick till spillo på den tiden då vi enbart fotade med vanlig kamera. Nu när allt sparas digitalt kan vi välja och vraka. Synd bara att dom i just denna stund valde att inte vara stilla och därav ett och annat suddigt kort!
Kuddarna i bakrunden är av plåt eller liknande och dom var otroligt välgjorda. Tur att vi inte sprang fram och gjorde en djupdykning, för det hade garanterat slutat på akuten.
Kuddarna i bakrunden är av plåt eller liknande och dom var otroligt välgjorda. Tur att vi inte sprang fram och gjorde en djupdykning, för det hade garanterat slutat på akuten.
Magnus har fotat en graciös pärluggla!
Jag skämtar inte när jag skriver att jag skrapade sönder mina ben för den perfekta bilden! Yeah, klart värt mödan.
Som sagt...jag är "gjym" på att fota djur!
Visst var det en fin fjällsippa! (hehe) Kolla in masken också!
Bilresan ner till Stockholm
Vilka härliga ungar vi har! Dom var jätteduktiga i bilen ner till Stockholm och det var så skönt att vi inte hade någon brådska, för då kunde vi stanna ofta och busa lite. Observera att boken som Mika läser är upp och ner, men det verkar inte bekymra den unga damen!
"Chill out" mamma! Jag har full kontroll!
Wilma testade en häftig anordning på lekparken. Detta rekommenderas inte till er med dåligt balanssinne. Jag tyckte det såg ut som en lek, men oj vad fel man kan ha. Jag kunde utan problem ha brytit ryggen och var väl ungefär fyra millimeter ifrån att ramla dubbelvikt över på gungan mitt emot. Jag gav upp efter två försök och tittade mig försiktiga omkring för att försäkra mig att ingen såg mina valross-moves! Kändes väl inte som om jag var född cirkusartist precis.
Stella är sur på mig!
Stella är väldigt duktig på att klättra! Så länge som det går uppför. När hon ska ner så skriker hon på mig eller Magnus, eller i värsta fall på någon främling i närheten. Om hon inte får hjälp, så sitter hon helt sonika kvar på den oerhörda höjden som hon bestigit! Hon är ganska söt även när hon är arg, eller hur? Här är vi i en lekpark på Nydala i Umeå! Kanonfin och väl värt ett besök, gammal som ung!
Snacka om kamoflage!
Grönt är skönt brukar det väl heta? Jag gillade verkligen färgerna i den här bilden och ja, jag vet att jag inte är någon proffsfotograf, men båten har verkligen en hel del att berätta om man tar sig lite tid!
Naturfotografen har slagit till igen...
Ursäkta, men ni ska bara veta hur nära jag måste smyga på mina söta tår för att få till en sån här bild. Jag har en helt underbar kamera, men objektivet är inte att föredra när man ska fota skvätträdda små djur. Det gick väl an när det gällde kärlekskranka igelkottar som totalt ignorerade mig, men det var annat med dessa två små sötnosar!
söndag 24 augusti 2008
Nu är tanden väck och så har vi tittat på en lekstuga
Jo, jag hann fota tanden innan den lossnade utanför Ica Maxi. En förvånad Wilma höll på att sätta tanden i halsen och kraxade och hostade och plupp så trillade den ut. Vi har åkt till Boliden och tittat på en lekstuga också. Den var fin, men priset är kanske lite väl högt och så har vi problem med att frakta den från Boliden. Mycket pusslande och olika telefonsamtal har det blivit under dagen! Fortsättning följer...
Sov gott!
Sov gott!
Tänder lösa, tänder nya
Wilmas högra tand uppe är så lös att den vickar upp och ner när hon pratar. Hon kan vicka den med tungan så den står rakt ut och om man tittar noga så är den tanden "längre" än den andra framtanden, för den hänger så löst. När vi skojar med henne och säger att vi ska ta en tång eller en tråd och rycka ut den, blir hon smått panikslagen. Annat var det med Wilmas äldre kusiner Alice och Tina, för när dom hade lösa tänder så tog dom helt enkelt en gaffel och petade ut den lösa tanden. Fy bubblan. Mika däremot har nya fina tänder och det nyaste tillskottet är högra framtanden uppe. Den verkar irritera och tandköttet runt den nya tanden är rött och svullet. Stackars lilltjoppa. Ska försöka hinna ta ett kort på Wilma och hennes lösa tand innan den trillar av. Laddar batteriet just nu!
Kram på er
Kram på er
tisdag 19 augusti 2008
Höstrusk = Mariana "megadeprimerad" Persson
Hej!
Jag har inväntat rätt tillfälle att skriva på bloggen i kronologisk ordning. Vet ni vad. Jag skippar det. Jag har insett att det förmodligen inte finns tid eller kraft till det, så jag skriver om det som spontant infinner sig i min hjärna i detta nu! Ok, nu börjar jag.
Jag har börjat jobba igen. Jag skäms när jag säger att jag inte hoppade högt av förtjusning. Självklart är det kul att träffa alla igen och jobbet är inte så pjåkigt. Det är i sanningens namn skönt att ha ett sju-fyra jobb och många glädjeämnen som diskuteras. Det kan väl hända att problemet ligger hos mig själv och min oroliga själ som törstar efter utmaningar och en önskan om framgång, karriär och livslust. Till viss del handlar det säkert om att jag träffar personer som tagit sig in på diverse utbildningar, startat eget och vågar satsa, men också den otroliga lyckan hos dom som vet exakt vad dom vill jobba med. Jag är lika avundsjuk som feg. Lika osäker som velig, men som folk sagt i åratal (med ett leende på läpparna). Det sista som överger en är hoppet. Jag hörde på radion idag att vi är uthålliga vi människor. I en jämförelse mellan häst och människa så går vi segrande in i kvällsljuset efter en dagsmars i gående tempo. Det är ju inte så illa? Om man hör till den kategorin av människor som nöjer sig med det tempot. Men jag vill inte gå. Jag vill springa fram över berg och myrar. Innebär det då att jag redan har förlorat? Är man som svensk anpassad till att vara lagom? När jag tänker i dom här banorna så inser jag att många av mina förebilder har utländsk påbrå. Jag nämner inga namn, men personerna jag tänker på är kända i media och otroligt framgångsrika inom den kategorin dom tillhör. Jodå, deprimerad i all ära. Det är ju ett kärt uttryck nu för tiden. Jag menar, en sådan svacka går ju över. Förr eller senare så kommer skrattet och glädjen tillbaka. Jag har handlat på Ica Maxi igen. Nu var det allt jag som hade klantat mig och vipps var jag tillbaka på botten av stegen. Det innebär att jag följande typ 100 vistelser på Ica Maxi kommer att mötas av deras trevliga personal som säger:
-Ojdå, idag blev det visst avstämning.
Jaha, svarar jag förvåntat och förbannar mig själv att jag började med eländet. Jag gör deras jobb, jag gör deras jobb, jag gör deras jobb. Det har blivit som ett mantra för mig! Ha ha det är ju nästan roligt. Maten har blivit dyrare också. Vet ni hur jag vet det? Jo, jag fick en "check" hem på 125 riksdaler. What? Rena rama lyxen. Jag visste inte ens att dom fanns i den valören. Hi hi och i min enfald så kände jag mig som en vinnare!!!
Såg ni förresten om trafiksljusgubben som man ska trycka på för att få grönt ljus vid övergångsställe? Det är ju guds budskap till oss människor. Nästa gång jag trycker på den, så ska jag vända mitt ansikte upp mot himlen och invänta ett tecken. Vet ni något läskigt? Nu slocknade lampan ovanför bordet. Förlåt gud. Det var inte meningen att göra dig upprörd. Den tändes då inte igen. Jag skämtar faktiskt inte. Nu är det bäcksvart i köket och det enda ljus som reflekteras i mina ögon, är från min fina laptop som så troget väntar på min omsorg och beröring. Jag är ju nästan poetisk. Visst är det nära att man får en tår i ögat. Det fick jag förresten igår också när jag hörde på radion om Sanna som ramlade. Hon är en förebild och tyvärr också så väluppfostrad att det gör ont i hjärtat. Undra just om hon låg och tänkte:
-Varför gav jag inte den där reporten fingret och gick där ifrån?
Sån är jag i alla fall, jag grämer mig. Är det ett kvinnligt fenomen? Magnus gör inte alls så. Han säger vad han tycker och sedan så står han för det! Jag säger vad jag tycker, sedan grämer jag mig och i västa fall så ber jag på ett ruskigt oproffsigt sätt om ursäkt. Är ni uttråkade ännu? Jag skulle kunna skriva hur länge som helst, om eländiga och helt ointressanta saker. Lampan har inte vaknat till liv. Jag tycker faktiskt att det är lite läskigt. Jag ska ärligt erkänna att jag faktiskt vänder mig till han där uppe ibland, i hemlighet och skänker en tanke till alla i min närhet. Jag kan säga att detta tar en stund för det är många som jag tycker mycket om. Vid dessa tillfällen så ägnar jag även energi till dom som sårat mig och faktiskt kanske inte i den stunden är värda att få sån omtanke. Jag är äckligt noga vad gäller rättvisa i vissa fall. Det är en sjuka jag har. I andra situationer kan jag nog fara fram som en ångvält. Jag tror bestämt att det finns personer i min närhet som är rädda för mig. Jag velar, eller som man inom musikbranschen kallar begåvade toner, "wealar".
Nu är Magnus här och säger:
-Skriv inte så långa stycken, det blir så jobbigt att läsa.
Jaha, så var det med den yttrandefriheten.
Barnen då? Jo, Magnus kallar sig själv för stafettpappan och syftar då på det ständiga flängandet hit och dit. Pendlande mellan dagis, skola och hemmet. Jodu, I have been there...i snö, regn, hagel, blåst ja, ni fattar. Det levande mps systemet har yttrat sig. Ni fattar inte? Jo, jag känner ju till vart var enda plagg, varenda pryl och varenda partikel befinner sig i detta försummade hus. Detta leder till några mobila samtal per dag! Var är regnkläderna? Har inte Wilma några stövlar?
Jag har ont i axlarna också. Prova själv att sitta som en gam i åtta timmar, tomt stirrande framför sig. Det är jag det. Min personliga tränare, som inte är så personlig, säger att jag allt eftersom kommer att räta på mig, få en bättre hållning och blir stark. Jo, det tror jag säkert, men det hindrar inte min gamnacke. Den verkar inte förankrad med min hjärna. Jag borde kanske lyssna mer på avslappningsband och följa instruktioner som:
-Slappna av och fråga din kropp hur du mår idag.
Sist jag kollade så var det enda jag hörde, ett hest läte från min spända hals och ett kraftig mullrande från en uppsvullen, gravidplagierad mage.
Men om jag nu börjar lyssna på banden och blir mera avslappnad. Kommer jag då tillslut att sitta dubblevikt på stolen på jobbet och därmed tvingas placera kretskort och lödkolv på jobbet. Hur kan man samköra dessa så olika funktioner. Slappna av, sitt rak i ryggen? Jag är helt ovetande och tydligen helt olärbar. Förresten så tycker Magnus att jag skriver rörigt och osammanhängande. Hans positiva kommentar var dock att jag skriver snabbt! Jodu, det är så att klockorna stannar. Sedan så påpekar han glatt, att jag inte skrivit något om vad vi gjort i sommar. Nä, så är det ju faktiskt och det grämer mig. Ha ha.
Nu ska jag gå och läsa en stund och hoppas på en förändring i den så otroligt enformiga boken. Den påminner faktiskt om mitt inlägg idag. Boken är skriven i dagboksform och huvudrollen grämer sig hela tiden. Hans fru har åkt in i fängelse och nu sitter han där hemma och funderar och gämer sig. Han ältar och ältar och är inte alls ute och springer över berg och myrar. Sedan så stänger han in sig i ett rum på vinden som är hans frus arbetsrum. Där sitter han och trycker och tittar på gamla foton och spekulerar. Kanske är det därför jag upplever boken som ett eko av mig själv. Tråkig, förutsägbar och jag kan bara inte lägga den i pappersinsamligen. För jag lever på hoppet. Jag tror att han kommer att hitta en lösning på problemet, frita sin fru och leva lycklig i alla sina dagar. Ärligt? Jag tror hon är skyldig och det är lika tydligt som en mus i en musfälla. Jag måste påpeka det igen. Jag tror det bor en vanlig, norrländs, svensk/samisk poet inom mig. Eller vad säger du?
Kram på er.
Nu vaknade Mika!!!
Jag har inväntat rätt tillfälle att skriva på bloggen i kronologisk ordning. Vet ni vad. Jag skippar det. Jag har insett att det förmodligen inte finns tid eller kraft till det, så jag skriver om det som spontant infinner sig i min hjärna i detta nu! Ok, nu börjar jag.
Jag har börjat jobba igen. Jag skäms när jag säger att jag inte hoppade högt av förtjusning. Självklart är det kul att träffa alla igen och jobbet är inte så pjåkigt. Det är i sanningens namn skönt att ha ett sju-fyra jobb och många glädjeämnen som diskuteras. Det kan väl hända att problemet ligger hos mig själv och min oroliga själ som törstar efter utmaningar och en önskan om framgång, karriär och livslust. Till viss del handlar det säkert om att jag träffar personer som tagit sig in på diverse utbildningar, startat eget och vågar satsa, men också den otroliga lyckan hos dom som vet exakt vad dom vill jobba med. Jag är lika avundsjuk som feg. Lika osäker som velig, men som folk sagt i åratal (med ett leende på läpparna). Det sista som överger en är hoppet. Jag hörde på radion idag att vi är uthålliga vi människor. I en jämförelse mellan häst och människa så går vi segrande in i kvällsljuset efter en dagsmars i gående tempo. Det är ju inte så illa? Om man hör till den kategorin av människor som nöjer sig med det tempot. Men jag vill inte gå. Jag vill springa fram över berg och myrar. Innebär det då att jag redan har förlorat? Är man som svensk anpassad till att vara lagom? När jag tänker i dom här banorna så inser jag att många av mina förebilder har utländsk påbrå. Jag nämner inga namn, men personerna jag tänker på är kända i media och otroligt framgångsrika inom den kategorin dom tillhör. Jodå, deprimerad i all ära. Det är ju ett kärt uttryck nu för tiden. Jag menar, en sådan svacka går ju över. Förr eller senare så kommer skrattet och glädjen tillbaka. Jag har handlat på Ica Maxi igen. Nu var det allt jag som hade klantat mig och vipps var jag tillbaka på botten av stegen. Det innebär att jag följande typ 100 vistelser på Ica Maxi kommer att mötas av deras trevliga personal som säger:
-Ojdå, idag blev det visst avstämning.
Jaha, svarar jag förvåntat och förbannar mig själv att jag började med eländet. Jag gör deras jobb, jag gör deras jobb, jag gör deras jobb. Det har blivit som ett mantra för mig! Ha ha det är ju nästan roligt. Maten har blivit dyrare också. Vet ni hur jag vet det? Jo, jag fick en "check" hem på 125 riksdaler. What? Rena rama lyxen. Jag visste inte ens att dom fanns i den valören. Hi hi och i min enfald så kände jag mig som en vinnare!!!
Såg ni förresten om trafiksljusgubben som man ska trycka på för att få grönt ljus vid övergångsställe? Det är ju guds budskap till oss människor. Nästa gång jag trycker på den, så ska jag vända mitt ansikte upp mot himlen och invänta ett tecken. Vet ni något läskigt? Nu slocknade lampan ovanför bordet. Förlåt gud. Det var inte meningen att göra dig upprörd. Den tändes då inte igen. Jag skämtar faktiskt inte. Nu är det bäcksvart i köket och det enda ljus som reflekteras i mina ögon, är från min fina laptop som så troget väntar på min omsorg och beröring. Jag är ju nästan poetisk. Visst är det nära att man får en tår i ögat. Det fick jag förresten igår också när jag hörde på radion om Sanna som ramlade. Hon är en förebild och tyvärr också så väluppfostrad att det gör ont i hjärtat. Undra just om hon låg och tänkte:
-Varför gav jag inte den där reporten fingret och gick där ifrån?
Sån är jag i alla fall, jag grämer mig. Är det ett kvinnligt fenomen? Magnus gör inte alls så. Han säger vad han tycker och sedan så står han för det! Jag säger vad jag tycker, sedan grämer jag mig och i västa fall så ber jag på ett ruskigt oproffsigt sätt om ursäkt. Är ni uttråkade ännu? Jag skulle kunna skriva hur länge som helst, om eländiga och helt ointressanta saker. Lampan har inte vaknat till liv. Jag tycker faktiskt att det är lite läskigt. Jag ska ärligt erkänna att jag faktiskt vänder mig till han där uppe ibland, i hemlighet och skänker en tanke till alla i min närhet. Jag kan säga att detta tar en stund för det är många som jag tycker mycket om. Vid dessa tillfällen så ägnar jag även energi till dom som sårat mig och faktiskt kanske inte i den stunden är värda att få sån omtanke. Jag är äckligt noga vad gäller rättvisa i vissa fall. Det är en sjuka jag har. I andra situationer kan jag nog fara fram som en ångvält. Jag tror bestämt att det finns personer i min närhet som är rädda för mig. Jag velar, eller som man inom musikbranschen kallar begåvade toner, "wealar".
Nu är Magnus här och säger:
-Skriv inte så långa stycken, det blir så jobbigt att läsa.
Jaha, så var det med den yttrandefriheten.
Barnen då? Jo, Magnus kallar sig själv för stafettpappan och syftar då på det ständiga flängandet hit och dit. Pendlande mellan dagis, skola och hemmet. Jodu, I have been there...i snö, regn, hagel, blåst ja, ni fattar. Det levande mps systemet har yttrat sig. Ni fattar inte? Jo, jag känner ju till vart var enda plagg, varenda pryl och varenda partikel befinner sig i detta försummade hus. Detta leder till några mobila samtal per dag! Var är regnkläderna? Har inte Wilma några stövlar?
Jag har ont i axlarna också. Prova själv att sitta som en gam i åtta timmar, tomt stirrande framför sig. Det är jag det. Min personliga tränare, som inte är så personlig, säger att jag allt eftersom kommer att räta på mig, få en bättre hållning och blir stark. Jo, det tror jag säkert, men det hindrar inte min gamnacke. Den verkar inte förankrad med min hjärna. Jag borde kanske lyssna mer på avslappningsband och följa instruktioner som:
-Slappna av och fråga din kropp hur du mår idag.
Sist jag kollade så var det enda jag hörde, ett hest läte från min spända hals och ett kraftig mullrande från en uppsvullen, gravidplagierad mage.
Men om jag nu börjar lyssna på banden och blir mera avslappnad. Kommer jag då tillslut att sitta dubblevikt på stolen på jobbet och därmed tvingas placera kretskort och lödkolv på jobbet. Hur kan man samköra dessa så olika funktioner. Slappna av, sitt rak i ryggen? Jag är helt ovetande och tydligen helt olärbar. Förresten så tycker Magnus att jag skriver rörigt och osammanhängande. Hans positiva kommentar var dock att jag skriver snabbt! Jodu, det är så att klockorna stannar. Sedan så påpekar han glatt, att jag inte skrivit något om vad vi gjort i sommar. Nä, så är det ju faktiskt och det grämer mig. Ha ha.
Nu ska jag gå och läsa en stund och hoppas på en förändring i den så otroligt enformiga boken. Den påminner faktiskt om mitt inlägg idag. Boken är skriven i dagboksform och huvudrollen grämer sig hela tiden. Hans fru har åkt in i fängelse och nu sitter han där hemma och funderar och gämer sig. Han ältar och ältar och är inte alls ute och springer över berg och myrar. Sedan så stänger han in sig i ett rum på vinden som är hans frus arbetsrum. Där sitter han och trycker och tittar på gamla foton och spekulerar. Kanske är det därför jag upplever boken som ett eko av mig själv. Tråkig, förutsägbar och jag kan bara inte lägga den i pappersinsamligen. För jag lever på hoppet. Jag tror att han kommer att hitta en lösning på problemet, frita sin fru och leva lycklig i alla sina dagar. Ärligt? Jag tror hon är skyldig och det är lika tydligt som en mus i en musfälla. Jag måste påpeka det igen. Jag tror det bor en vanlig, norrländs, svensk/samisk poet inom mig. Eller vad säger du?
Kram på er.
Nu vaknade Mika!!!
onsdag 13 augusti 2008
Säg upp telefonkatalogen!!!
Ett tips till er som inte heller har någon användning av telefonkatalogen. Tipsa gärna era vänner också!
Kram på er...
Jag ska försöka lägga in lite bilder inom kort och skriva lite om semestern och annat. Mika tog sina två första steg igår. Sedan gick hon några steg till under eftermiddagen och kvällen!
http://www.enirosverige.se/se/Sverige/Kontakt/Avbestallning-av-telefonkatalogen-Gula-Sidorna/
Kram på er...
Jag ska försöka lägga in lite bilder inom kort och skriva lite om semestern och annat. Mika tog sina två första steg igår. Sedan gick hon några steg till under eftermiddagen och kvällen!
http://www.enirosverige.se/se/Sverige/Kontakt/Avbestallning-av-telefonkatalogen-Gula-Sidorna/
lördag 2 augusti 2008
Hemma igen!
Hej alla rara vänner! Nu är vi tillbaks i Skellefteå efter en helt osannorlikt härlig semester i Stockholms bubblande puls. Vi har haft det underbart och till stor del ska min kusin i Solna och hennes familj ha tack för det! Även Magnus mamma och pappa har bidragit! Magnus sträckkörde från Stockholm med start igår vid 17-tiden och vi svängde in på gården strax före fyratiden imorse. Resan hem gick också bra, förutom att jag ringde polisen vid 01-tiden då vi blev omkörda av en Saab där inte allt stod rätt till. Vägen vid det omskrivna tillfället varvades av mitträcken och bebodda områden och när vi såg dom manövrar föraren gjorde, då mådde jag rent ut sagt illa. Mötande trafik fick blinka med extraljus och hålla ut mot vägrenen. När vi sedan låg efter bilen där det fanns mitträcken då pendlade hastigheten mellan 50 och minst 120 km/timma. Vi vågade inte köra om personen ifråga och när det kändes som om situationen var ohållbar, då ringde jag 112. Dom skulle skicka en patrull och eventuellt skulle jag bli kontaktad igen. Då dom inte hörde av sig, så antar och hoppas jag att dom fick tag på honom/henne. Jag skriver mera inom kort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)