Kubb

Sommarlovsparty

I söndags så fick Wilma ha sommarlovsparty, vilket innebar att hon fick bjuda in alla tjejer från klassen (fem av sju stycken kom) och vi hade lekar och picknick. När det var dags för kubb så var det stundtals halvfarligt då det vevades hyffsat ivrig med armar och pinnar! Kul var det i alla fall. Tina, vår gulliga barnvakt, hjälpte till och tillsammans så bjöd vi på improvisationsteater. Vi spelade olika roller ur kända disneyfilmer och jag tror att det var uppskattat, trots att dom stundtals såg lite chockade ut. När sedan min mamma klädde ut sig till Vresiga Veras mamma, ja då skrek tjejerna så grannarna jag fick bli orolig att grannarna skulle komma springande. När jag sedan tog fram vattenballonger och dom fick stå "måltavla" så blev det klackarna i taket. Vem kan motstå vatten och dessutom när det är "olovandes". Jag sa till tjejerna att dom inte skulle få berätta för sina mammor och pappor och då tittade dom storögt på mig. Hur som helst så rekommenderar jag picknick och uteparty. Det kan i stort sett inte misslyckas.

Retrotjejen

Så här söt blir man i mammas gamla trasor...

Norrmejerier.se

Läs och rösta på min dikt "Fri" på Norrmejeriers hemsida och skriv en egen!

Gå in på länken : Norrländsk kylskåpspoesi

Så här ser mitt bidrag ut:

Ge din kärlek Ge ren känsla
Norrlänsk sanning är ljuv varm morgon vid en sjö
stark tystnad
Sanning är en vacker sommaräng öppna landskap
ljuv doft
västerbotten besöker själen ren som mjölk
sanningen syster jag gillar norrländsk natur i evighet
önskar norrland i min himmel när jag inte vaknar mer
fri

Den sanna kärleken

Igår så upptäckte Magnus två kärlekstörstande igelkottar. Jag kunde närma mig och fotografera dom helt ostört, eftersom dom taggade små djuren var väldigt stillsamma. Igelkottarna befann sig precis utanför vår närmsta grannes fönster och när jag så sitter där nerhukad med kameran i högsta hugg, så hör jag plötsligt hur någon av dom utbrister...lyssna noga nu...haha:

-Fotograferar hon dom medan dom parar sig?

Ha ha...gissa om jag skyndade mig tillbaka till vår tomtgräns och in genom balkongdörren...

Ska´re va så ska´re va!!!

Stella har blivit stylad av storasyrran...

Någon efterlyste bild på Mika...

Grattis Tingeling

Min systerdotter Tingeling är i åldern för körkort och hon klarade teorin för ett litet tag sedan. Så när hon sa att jag skulle hålla tummarna från förra torsdagen till nu på torsdag, så anade jag av någon anledning att det var måndag som var uppkörningsdagen. Kanske för att det var ungefär mitt i perioden som hon nämnde. Så igår, måndagen den 19 maj, körde hon upp och klarade uppgiften faktiskt så bra att hon även tillrättavisade körskolläraren. Hon körde nämligen förbi en skola där det är 30 km i h under dagtid. Precis innan hon körde in i zonen så sneglade hon på klockan och såg att den var 9 minuter över fyra. Det innebar att hon nu fick köra 5o km i h. När dom återvänt till körskolan så påpekade körskolläraren att hon missat det, men tji fick han. Tingeling berättade då att hon faktiskt kollat på klockan osv. Det kan ju mycket väl ha varit ett test från hans sida, men erkänn att det var rätt så snyggt av henne. Grattis än en gång pluttan!

Kram på dig och er andra!!!

Inlägg på aftonbladets hemsida...

Till min gulliga pojkvän

En tidig morgon i mars året 1995, gick jag med nervösa steg nerför trappan till mitt nya arbete. Där stod han i röda arbetsbyxor och jag föll pladask! Vi flyttade ihop inom en månad, trots mina 4,5 år med en annan kille. Vi arbetade tillsammans på denna arbetsplats i tre år och sedan flyttade vi till annan ort. Här jobbade vi åtskilda vid olika firmor i några år, men sedan 2006 är vi återigen förenade under samma tak, omän olika avdelningar!!! Det är så himla härligt att ha förmånen att följas på morgonen med barnen, att ha förståelse för varandra när det pratas jobb och när personer eller situationer varit jobbiga. Vi kan helt enkelt prata om jobbet på ett okomplicerat sätt och verkligen lyssna på varandra. Vi försöker vara arbetskompisar på jobbet, och det fungerar bra! Situationer som dock är jobbiga är när min sambo inte finns på sin plats (kontoret) och folk förväntar sig att jag ska veta var han är?!! Sedan så blir det besvärligt jämt då vi har sjuka barn. Företaget blir ju "drabbat" hur än vi gör. Sedan så är det inte så kul vid presentutdelning då vi får dubbla uppsättningar av...ja...allt. Nu senast en tekaraff. Fin, jo vars, men två stycken...haha...Tillsammans på jobbet...gärna!

tjuvlyssnat.se

Hej igen!
Här är en sida som är ett måste för humorsugna måndagsträlar. Här skrivs det in smygavlyssnade samtal från bussar, köer, toalettbesökt osv. Här är ett exempel som är så gulligt:


Buss från Umeå till Örnsköldsvik
Två tjejer ~5 och ~7 kollar på filmen som visas på bussen.
Tjej ~5: Vad är testiklar för någonting?
Tjej ~7: Men dummer! Såna där som myror har på huvudet, du vet.
Tjej ~5: Ja just! Jag hade faktiskt bara glömt.

Cred: Paulina

I bilagan Härligt Hemma som följer med Aftonbladet på helgen så har Babben Larsson skrivit om just denna sida (tjuvlyssnat.se) och hennes favoritinlägg av ett sådant samtal är:

Detta utspelar sig i en affär på Justerö i Sholms skärgård. En äldre herre pekar på en vara och säger till sin fru:
-Ska vi inte ha en sån här?
Frun svarar:
-Du är inte här för att handla, du är här för att betala!

Ha ha...elakt och rått...men riktigt kul!

Kram på er...

Söta barn

Stella är så himla cool. Förra helgen var det mässa här i Skellefteå och vi åkte dit med tjejerna. Efter att ganska raskt ha promenerat igenom lokalerna, så köpte vi dem varsin klubba (modell större) som dom skulle få smaka av när vi kommit hem. Vi åkte även förbi på Folkparken där det såldes kläder och prylar. Vilket fanstasktiskt nytt skrot det finns. Tacka vet jag Myrornas, där kan jag i alla fall göra riktiga fynd. Detta var i det närmaste skrattretande. Nåväl, vi åkte hem och hann knappt komma innanför dörren, så ville tjejerna ha sina klubbor.
-Jaha, sa jag och tittade på Magnus. Vems idé var det att köpa något så kladdbenäget? Ska dom äta klubbor så får vi väl klä av dom och sätta dom i badkaret?
-Japp, det låter bra! tyckte Magnus.
Wilma flinade och sa att vi skojade. I samma ögonblick kommer Stella tillbaka, efter en minuts frånvaro och nu är hon...NAKEN! Gissa om hon vill ha sin klubba...haha.
Vid fikat igår så äter Stella fil och smörgås. Plötsligt säger hon:
-Jag vill ha som du åte upp kalval!!!
För ett så tränat öra som mitt så förstod jag direkt:
-Jag vill också ha kaviar, som du hade!
Ett annat matord som båda tjejerna har problem med är Ketchup. Detta uttalar dom: Kepschup.

Nu till ett annat härligt ögonblick. Wilma är ju den här hemma som brukar "showa" och sjunga jämt och ständigt. Stella brukar mest flamsa runt och när det gäller, så fegar hon ur. Men i fredags så chockade hon oss alla genom att greppa microfonen och krossa allt motstånd i kampen om hårdrockspubliken. Hon rockade fett!!! Jag ringde min syster Maggan och hon fick lyssna via mobiltelefonen. Grymt så härlig hon är, lillpluttan Stella. Hela hennes framträdande var rockigt, minspelet, kroppsspråket och rösten lika aggressiv som en bamselibjörn. Ha ha...så kul!!!

Kram på er...

PS! Kusin i Stockholm...jag tänker på dig och hur gulliga ni är...förlåt att jag tjatar...kan inte rå för det...DS!

Flashback

Precis nu när jag la in den här bilden, så minns jag plötsligt att Wilma och jag faktiskt sjöng på dopet! Jo, det är sant! Vi sjöng fyra korta verser som riktade sig till dopbarnen och publiken. Sista versen skulle bli lite extra, då Wilma och jag hade övat in några rörelser som passar till texten. Jodå, jag gjorde rörelserna, men Wilma "bangade". Så där stod jag, 34 år gammal och försökte övertyga gästerna att jag var guds gåva till världen. Segergesterna avlöste varandra. Jodu, det var en vacker syn. Härligt också att jag sjunger så vackert!

Åhh, varför gjorde jag det...haha...det är ju inte klokt. Kanske har jag 30-års kris...hmm...

Ett litet troll i kolt!

Här står Stella brevid pappa och hon har precis dragit ut flätorna och resultatet blev en aningens rockig frisyr! Det funkar! Magnus däremot orkade inte fläta håret dagen till ära!

Glädjefnatt

-Kanske inte så dumt att skriva blogg?
Ungefär så sa min gulliga kusin imorse när hon berättade att vi ska få låna deras lägenhet i Stockholm! Kan ni fatta?!! Jag är helt lyrisk! Det finns faktiskt ingen som helst logik i det faktum, att hon hörde av sig via mail igår efter det att hon läst min blogg. Så nu är det bestämt att vi ska få låna deras boende. Jag hoppas verkligen att hon läser detta, så hon förstår hur glada vi blev!

Riktat till kusinen:

Hoppas att ni vågar fråga om gentjänst ifall ni kommer till Skellefteå!!!

Kram på er!

Stjärna nummer två, söt som få...

En slocknad stjärna efter ett mysigt dop!

En av huvudpersonerna från helgens dubbeldop! Söt va?!

Jag gillar inte att vänta...

Vi planerar semestern lite lätt och har därför börjat kolla om boende i Stockholm en vecka. Jag har mailat en del personer via Blocket och har fått både jakande och nekande svar. Vissa har inte svarat ännu. Nu för en stund sedan hittade vi det "perfekta" boendet, till en vettig peng. Jag ringde på killens mobiltelefon och möttes av mobilsvar. Lämnade meddelande och mailade också att vi var intresserade. Han har inte hört av sig och jag blir halvstressad och går omkring som på nålar. Jag vet inte om någon känner igen sig, jag menar, att man blir stressad av situationer som dessa. Tex om man väntar något på posten osv. Om det nu är uthyrt (risken är väl överhängande) så har vi annat boende på gång också, men inte lika bra. Vi har också berättat för min mamma att vi ska bjuda henne på nerresan med flyg och boende under tre nätter när vi är där nere. Jag tror att hon blev glad, så vi hoppas så klart att vi kan boka fast boendet så fort som möjligt. Håll tummarna. Sedan så besökte vi ett dagis idag som vi har valt som första val för Mika och Stella. Efter besöket gick vi direkt till expeditionen och skrev ansökan. Hon tyckte vi var sent ute trots att vi inte vill ha platsen förrän 1 december. Så hoppas att vi får detta, för det skulle innebära att Wilma finns i huset precis brevid och när dom är ute på gården så kan dom hejja på varandra. Det vore ultimat i dagsläget i alla fall. Idag har Wilma besök av en tjej från klassen och hennes mamma pratar inte svenska och inte engelska. Jag skrev ett "brev" med typ ja och nejfrågor och sedan tog flickans mamma kontakt med någon som kunde tolka åt oss. Så dom ringde igår och det fungerade alldeles utmärkt. Så alldeles strax ska vi följa henne hem. Ska skriva mer inom kort...tex om Mika som är sjuk...stackarn...
Kram på er

Nya grannar

Stod i tvättstugan och andades genom munnen över en hyffsat otrevlig blöja. Då ser jag en sjusitsig buss passera och parkera på grannens uppfart. Ur kliver festklädda gamlingar som välkomnas av husets ägare som glatt strålar och vaggar Svenska flaggan i stora vida rörelser. Jo, vi fattar! Han har fått sälja huset och förmodligen till det pris han begärt, om inte mer. Så varför inte fira, tänkte han då!? Vi misstänker att vi listat ut vilka våra nya grannar blir. Så förlåt oss om vi inte står och viftar med små Sverigeflaggor och ropar hurra, men vi har ont i ryggen! Fortsättning följer...

Kram på er

Bilda klubb

Jag skulle vilja bilda en klubb för oss kvinnor (och män) som inte kan säga nej. Vi välkomnar också medlemmar som inte kan hålla fast vid sina "rättigheter" och som sväljer sina åsiter.

Jag har börjat träna och får en del av pengarna från jobbet. Det är fakturerat två gånger och sedan skulle jag betala resten själv. När jag besöker träningslokalens hemsida, så ser jag att jag kunde välja ett betydligt billigare alternativ. Det skulle ha passat mig mycket bättre, så jag ringer intruktören. Han ger inte med sig alls, utan menar att dom har lagt ner så mycket pappersjobb så det skulle inte gå att ändra. Jaha, jag säger inget mer utan lägger på och börjar fundera. Vaddå för pappersarbete? Fakturorna är helt ok, men jag tycker att jag kan ändra mina träningstillfällen till färre antal gånger och träna för det jag redan har betalat. Jag blir irriterad på mig själv att jag inte sa allt detta första gången jag pratade med honom, men också irri på honom som knorrar. Det borde vara en självklarhet att jag får ändra. Jag har ju betalat för nästan ett år, men hittills bara tränat vid ett tillfälle. Så finns det någon utbildare i självkurage eller självkänsla där ute, eller en "hemlig" klubb...ring mig...snarast. Jag ska nämligen träffa honom igen imorgon...Skit också!

Kram Mariana

Smickrande

Hej alla trogna, sporadiska eller ögonblicksläsare! Jag blir lika glad och faktiskt förvånad när jag ser att antalet besök/dag överstiger typ 20! Mycket vill dock ha mer, så läs på så ska jag försöka skriva intressanta inlägg också. Inte bara självömkan osv... ;)

Kram på er alla...speciellt ni som tittar in dagligen...det värmer!

Cykelturer och vårkänslor

Vilket härligt väder det har varit under ledigheten. Vi har varit ute en hel del och cyklat, ätit mjukglass och bara fixat ute på gården. Wilma har lös tand igen. Det är hennes tredje lösa tand. Hon har redan tappat dom två i mitten nere och nu är vänster uppe (framifrån sett) lös också. Hon tror verkligen att tandfén existerar, och jag kan inte riktigt bestämma mig om det är bra eller dåligt att fortsätta låtsas?! Jag tycker väl att barn måste vara barn och att lite fantasier aldrig skadat någon. I fredags så fick Magnus och jag ta del av lite magi. Magnus mamma och pappa tog på sig den spännande uppgiften att vara barnvakt till våra tre tjejer. Mika var kraftigt ledsen där vid 21-tiden. Hon förstod nog ingenting, för hon brukar alltid få ligga vid bröstet ett tag som tröst (ammar alltså fortfarande ;) och nu var det plötsligt ett nöje som var indraget. Men det slutade väl, hon somnade i vagnen efter många om och men. Vi då, vi såg på Sound of Music och det var bra. Det är lite både och att veta så mycket om handlingen. Det blev lite trist stundtals och dom var väldigt pricksäkra i både musik och upplägg. Mäktigt var det i alla fall och framför allt lite tid för oss själva (och några tusen andra...haha). Det var så himla härligt att bara tänka på sig själv, även om det är svårt att koppla bort barnen helt. Saknade dom redan efter några timmar och trots att Magnus mamma försäkrade oss om att det skulle lösa sig där hemma, så hade jag lite dåligt samvete för deras skull. Jo, jag vet. Det är ju löjligt, men det är så det är. Sen så har det varit så mycket på sistone, så jag var nog extra hemmakär.

Kram på er

Att göra en insats, eller stå och titta på?

På valborgsmässoafton cyklade vi efter sjutiden på kvällen ner till logen på området. Vi skulle njuta en stund av våren och köpa lite lotter. Vi hade trevligt och när vi började vända åter mot cyklarna så ser jag i ögonvrån en man och en kvinna som kommer gående mot oss. Plötsligt faller kvinnan som i slowmotion mot marken och innan hon når gräset så skakar hon våldsamt. Mannen som förvånat tittade ner på henne, stog som förstenad och höll krampaktigt fast i hennes hand. Scenen var lite overklig och lustig för han stod helt upprätt och hon kastades fram och åter eftersom hon fortfarande krampade. Jag lät ljud passera mina läppar innan tanken nådde upp till hjärnan:
-Behöver du hjälp?
Han svarade bara kort:
-Ja!
Därefter hoppade jag över diket och satte mig på knä brevid kvinnan. Jag tog tag i henne och bara väntade på att anfallet skulle upphöra. Jag frågade mannen om hon hade epilepsi och han svarade att han knappt kände henne, men han visste att hon hade diabetes. Jag bad någon ringa ambulansen och medan jag lyssnade på det samtalet med ena örat så ställde jag några ytterligare frågor till mannen. Nu upptäckte jag att jag hade Mika i bärselen på magen, för hon började knorra över att hänga oskönt mot marken. Jag ropade till Magnus att hämta henne och ögonblicket efter var jag helt focuserad på kvinnan igen. Jag frågade mannen vad kvinnan hette och han berättade det och även att hon inte var från orten. Någon kom fram med druvsocker, som jag tuggade och försiktigt placerade i munnen. Jag bad även folk att ropa och fråga om någon var sjukvårdsutbildad. Tiden gick och jag pratade oavbrutet med kvinnan. Jag märkte att hon hörde mig och lyssnade och lugnade sig när jag var saklig och informativ. Plötsligt kom en kvinna fram och sade sig vara sjuksköterska. Hon satte sig på huk nära kvinnans huvud och enligt min mening så var hon mer till besvär än hjälp. Vid det här laget hade jag börjat få kontakt med kvinnan och fick henne att nypa till i min hand, men hon hade inte alls koll på läget. Hon visste inte vilken dag det var och när folk hela tiden stod och pratade över huvudet på oss så blev hon stressad och förvirrad. Jag bad dom att vara tysta för hon fick smått panik och ville sätta sig upp. "Sjuksköterskan" sa:
-Låt henne sätta sig upp om hon vill kräkas.
-Hon vill inte kräkas, sa jag. Hon blir förvirrad och orolig av allt surr.
-Nu låter du lite stressad?! sa "sköterskan" och lade handen på min axel medan hon log medlidande. Men för helve...vem tror hon att hon är. Vore det så j-la konstigt om jag var stressad? Om hon gjorde det bättre, varför tog hon då inte över och använde sig av sina fantastiska kunskaper och lugna beteende? Det var väl lätt för henne att säga, när hon satt brevid och tittade på? Gick något fel kunde hon ju bara säga:
-Ja, det var ju den där tjejens fel alltihop. Jag visste ju vad det var för för...
Osv...

I samma ögonblick som jag hade tänkt skalla denna söta kritiserade dam, anlände ambulansen och jag berättade vad jag visste. Men jag sa också att jag inte trodde att det var diabetes och det visade sig vara rätt när dom direkt tog prov i fingret. Jag presenterade ambulanskillen för kvinnan på marken som desperat ville verka ok, men det var en klar överdrift. Jag drog klara paralleller med min pappa när han insjuknade i stroke. Först borta, sen lite flackig blick och sedan, som i panik så sa hon:
-Va, jo...vad är det här..jo, jag...
Osammanhängande, men vill ge skenet om att "jag är med, jag mår bra nu".
Jag lämnade över och gick utan att vända mig om. Jag var upprörd över att se mina barn titta på mig med stora oförstående ögon. Jag var arg för att det alltid händer mig och att jag alltid lägger mig i saker. Jag var arg på sjuksköterskans brist på initiativförmåga. Hon bara satt där och sedan hade hon mage att kritisera mig. Vilket jävla sätt. Inte en jävla människa kunde hjälpa mig när jag satt där på knä i lera och erbjuda sig att ta Mika. Inte ett ord i Norran, bara mina egna tankar om hur det gick, hur folk såg på mitt ingripande. Tyckte dom jag var tafatt, tuff, okunnig, otrevlig eller en perfekt medmänniska som gör så gott hon kunde?!! Det hela känns som en livstid sedan, men jag blir lika upprörd nu! Varför händer det alltid mig? Är det inte trafikolyckor med dödlig utgång, så är det bruten lårbenshals eller annat. Kan inte kommunen erbjuda mig gratis sjukvårdsutbildning. Kan inte räddningstjänsten anställa mig? Ja, då är jag mer förberedd menar jag.

Hela vägen hem frågade Stella varför kvinnan skakade och jag sa att hon frös. Hon frågade varför hon låg i gräset, och jag svarade att hon ramlade. Hon frågade varför ambulansen kom och jag svarade att hon blev sjuk, men att hon nu skulle bli bra igen. Hon frågade detta gång på gång under kvällen och dagarna efter och ständigt malde bilderna i min hjärna och jag ville också ha svar på mina frågor. Jag tror att jag var lite chockad.

Kram på er