Om jag får fortsätta att tjata om gårdagen, så ska jag bara kort berätta om Stellas och Wilmas reaktioner kring häxan. Stella var hemma hos mig när jag förberedde besöket på skolan. Hon började protestera redan när jag lade på leran på näsan. Hon pillade lite i min sminkväska, petade lite på leran som blev över och sneglade upp mot mig med jämna mellanrum. När jag började bli klar kom Magnus hem och då gick Stella och gjorde honom sällskap vid matbordet. Hon såg således inte den sista förvandlingen då jag bytte kläder och satte dit löshår m.m. Kanske var det därför som hon tyckte det blev lite otäckt. Gång på gång sa hon:
-Inte ha näsan. Inte vara häxa, mamma.
Jag svarade kort att jag skulle gå till Wilmas skola och skrämma barnen. Storögt såg hon på mig och svarade med lite skakig röst att:
-Inte skrämma barnen, inte skrämma Stella.
Sen så var hon lite smårädd för mig hela tiden som jag hade näsan. När jag sedan hängde upp löshåret på en krok inne på toaletten, så ville hon tveksamt känna på håret. Det var nog med en kobras snabbhet som det var avklarat. Varje gång vi går in på toan så kastar hon långa blickar på håret och säger:
-Häxans hår.
Och varje gång svarar jag tålmodigt.
- Men Stella. Det är ju mammas löshår. Jag hade ju det igår, när jag bara låtsades vara häxa.
-Mmm, svarar hon som på beställning.
Jag frågade Wilma om vad hon och hennes kamrater hade tyckt om besöket. Jo, det hade varit uppskattat, men det var en sak som Wilma inte tyckte var lika bra. Jag undrade såklart vad det var, och hon tyckte att min röst var så konstig. Hon kände inte igen mig. Två av hennes skolkompisar trodde inte på Wilma heller, när hon försäkrade att det var hennes mamma som var häxan. Dom är väl hur gulliga som helst. Dom bara accepterar situationen som den är. Det är avundsvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar