Höstrusk = Mariana "megadeprimerad" Persson

Hej!

Jag har inväntat rätt tillfälle att skriva på bloggen i kronologisk ordning. Vet ni vad. Jag skippar det. Jag har insett att det förmodligen inte finns tid eller kraft till det, så jag skriver om det som spontant infinner sig i min hjärna i detta nu! Ok, nu börjar jag.

Jag har börjat jobba igen. Jag skäms när jag säger att jag inte hoppade högt av förtjusning. Självklart är det kul att träffa alla igen och jobbet är inte så pjåkigt. Det är i sanningens namn skönt att ha ett sju-fyra jobb och många glädjeämnen som diskuteras. Det kan väl hända att problemet ligger hos mig själv och min oroliga själ som törstar efter utmaningar och en önskan om framgång, karriär och livslust. Till viss del handlar det säkert om att jag träffar personer som tagit sig in på diverse utbildningar, startat eget och vågar satsa, men också den otroliga lyckan hos dom som vet exakt vad dom vill jobba med. Jag är lika avundsjuk som feg. Lika osäker som velig, men som folk sagt i åratal (med ett leende på läpparna). Det sista som överger en är hoppet. Jag hörde på radion idag att vi är uthålliga vi människor. I en jämförelse mellan häst och människa så går vi segrande in i kvällsljuset efter en dagsmars i gående tempo. Det är ju inte så illa? Om man hör till den kategorin av människor som nöjer sig med det tempot. Men jag vill inte gå. Jag vill springa fram över berg och myrar. Innebär det då att jag redan har förlorat? Är man som svensk anpassad till att vara lagom? När jag tänker i dom här banorna så inser jag att många av mina förebilder har utländsk påbrå. Jag nämner inga namn, men personerna jag tänker på är kända i media och otroligt framgångsrika inom den kategorin dom tillhör. Jodå, deprimerad i all ära. Det är ju ett kärt uttryck nu för tiden. Jag menar, en sådan svacka går ju över. Förr eller senare så kommer skrattet och glädjen tillbaka. Jag har handlat på Ica Maxi igen. Nu var det allt jag som hade klantat mig och vipps var jag tillbaka på botten av stegen. Det innebär att jag följande typ 100 vistelser på Ica Maxi kommer att mötas av deras trevliga personal som säger:
-Ojdå, idag blev det visst avstämning.
Jaha, svarar jag förvåntat och förbannar mig själv att jag började med eländet. Jag gör deras jobb, jag gör deras jobb, jag gör deras jobb. Det har blivit som ett mantra för mig! Ha ha det är ju nästan roligt. Maten har blivit dyrare också. Vet ni hur jag vet det? Jo, jag fick en "check" hem på 125 riksdaler. What? Rena rama lyxen. Jag visste inte ens att dom fanns i den valören. Hi hi och i min enfald så kände jag mig som en vinnare!!!
Såg ni förresten om trafiksljusgubben som man ska trycka på för att få grönt ljus vid övergångsställe? Det är ju guds budskap till oss människor. Nästa gång jag trycker på den, så ska jag vända mitt ansikte upp mot himlen och invänta ett tecken. Vet ni något läskigt? Nu slocknade lampan ovanför bordet. Förlåt gud. Det var inte meningen att göra dig upprörd. Den tändes då inte igen. Jag skämtar faktiskt inte. Nu är det bäcksvart i köket och det enda ljus som reflekteras i mina ögon, är från min fina laptop som så troget väntar på min omsorg och beröring. Jag är ju nästan poetisk. Visst är det nära att man får en tår i ögat. Det fick jag förresten igår också när jag hörde på radion om Sanna som ramlade. Hon är en förebild och tyvärr också så väluppfostrad att det gör ont i hjärtat. Undra just om hon låg och tänkte:
-Varför gav jag inte den där reporten fingret och gick där ifrån?
Sån är jag i alla fall, jag grämer mig. Är det ett kvinnligt fenomen? Magnus gör inte alls så. Han säger vad han tycker och sedan så står han för det! Jag säger vad jag tycker, sedan grämer jag mig och i västa fall så ber jag på ett ruskigt oproffsigt sätt om ursäkt. Är ni uttråkade ännu? Jag skulle kunna skriva hur länge som helst, om eländiga och helt ointressanta saker. Lampan har inte vaknat till liv. Jag tycker faktiskt att det är lite läskigt. Jag ska ärligt erkänna att jag faktiskt vänder mig till han där uppe ibland, i hemlighet och skänker en tanke till alla i min närhet. Jag kan säga att detta tar en stund för det är många som jag tycker mycket om. Vid dessa tillfällen så ägnar jag även energi till dom som sårat mig och faktiskt kanske inte i den stunden är värda att få sån omtanke. Jag är äckligt noga vad gäller rättvisa i vissa fall. Det är en sjuka jag har. I andra situationer kan jag nog fara fram som en ångvält. Jag tror bestämt att det finns personer i min närhet som är rädda för mig. Jag velar, eller som man inom musikbranschen kallar begåvade toner, "wealar".
Nu är Magnus här och säger:
-Skriv inte så långa stycken, det blir så jobbigt att läsa.
Jaha, så var det med den yttrandefriheten.
Barnen då? Jo, Magnus kallar sig själv för stafettpappan och syftar då på det ständiga flängandet hit och dit. Pendlande mellan dagis, skola och hemmet. Jodu, I have been there...i snö, regn, hagel, blåst ja, ni fattar. Det levande mps systemet har yttrat sig. Ni fattar inte? Jo, jag känner ju till vart var enda plagg, varenda pryl och varenda partikel befinner sig i detta försummade hus. Detta leder till några mobila samtal per dag! Var är regnkläderna? Har inte Wilma några stövlar?
Jag har ont i axlarna också. Prova själv att sitta som en gam i åtta timmar, tomt stirrande framför sig. Det är jag det. Min personliga tränare, som inte är så personlig, säger att jag allt eftersom kommer att räta på mig, få en bättre hållning och blir stark. Jo, det tror jag säkert, men det hindrar inte min gamnacke. Den verkar inte förankrad med min hjärna. Jag borde kanske lyssna mer på avslappningsband och följa instruktioner som:
-Slappna av och fråga din kropp hur du mår idag.
Sist jag kollade så var det enda jag hörde, ett hest läte från min spända hals och ett kraftig mullrande från en uppsvullen, gravidplagierad mage.
Men om jag nu börjar lyssna på banden och blir mera avslappnad. Kommer jag då tillslut att sitta dubblevikt på stolen på jobbet och därmed tvingas placera kretskort och lödkolv på jobbet. Hur kan man samköra dessa så olika funktioner. Slappna av, sitt rak i ryggen? Jag är helt ovetande och tydligen helt olärbar. Förresten så tycker Magnus att jag skriver rörigt och osammanhängande. Hans positiva kommentar var dock att jag skriver snabbt! Jodu, det är så att klockorna stannar. Sedan så påpekar han glatt, att jag inte skrivit något om vad vi gjort i sommar. Nä, så är det ju faktiskt och det grämer mig. Ha ha.

Nu ska jag gå och läsa en stund och hoppas på en förändring i den så otroligt enformiga boken. Den påminner faktiskt om mitt inlägg idag. Boken är skriven i dagboksform och huvudrollen grämer sig hela tiden. Hans fru har åkt in i fängelse och nu sitter han där hemma och funderar och gämer sig. Han ältar och ältar och är inte alls ute och springer över berg och myrar. Sedan så stänger han in sig i ett rum på vinden som är hans frus arbetsrum. Där sitter han och trycker och tittar på gamla foton och spekulerar. Kanske är det därför jag upplever boken som ett eko av mig själv. Tråkig, förutsägbar och jag kan bara inte lägga den i pappersinsamligen. För jag lever på hoppet. Jag tror att han kommer att hitta en lösning på problemet, frita sin fru och leva lycklig i alla sina dagar. Ärligt? Jag tror hon är skyldig och det är lika tydligt som en mus i en musfälla. Jag måste påpeka det igen. Jag tror det bor en vanlig, norrländs, svensk/samisk poet inom mig. Eller vad säger du?

Kram på er.
Nu vaknade Mika!!!