Nu är jag tillbaks efter ett tillfälligt avbrott. Vi har fått tillökning i familjen i form av en liten tös som kom till världen den 22 september. Men jag tror att jag tar allt i från början. Allt startade med ett telefonsamtal med min mamma fredagen den 21 september. Hon ringde mig vid 21-tiden och sa att hon kände på sig att det skulle bli bebis innan klockan 24.00 samma kväll. Jag smålog lite och klappade mig på magen. Jag meddelade att i och för sig så kändes magen spänd till max och bebisen jobbade på lite mer än vanligt. Men mer än så var det faktiskt inte. Efter en stund ställde jag mig hos Magnus som satt vid datorn och bad honom peta mig på magen. Den var då verkligen hård som den gråaste sten. Vid 23-tiden så kände jag något som påminde om förvärkar, men kunde inte riktigt avgöra om det verkligen var värkar eller andra spänningar. För säkerhets skull så sa jag till Magnus att vi kanske borde gå isäng ifall det skulle starta på natten. Innerst inne kände jag kanske på mig att det var på gång, men vågade inte hoppas. Jag låg vaken några minuter och kände att lite oroligt var det nog allt och när jag sedan vaknade vid 01,30 så hade jag som i ett trollslag redan två minuter mellan värkarna. Magnus vaknade av att se mig stå och vagga nertill mot sängen och han satte sig spikrakt upp i sängen. Jag meddelade något stressad att det var på gång och att det än en gång kunde vara bråttom. En något blek Magnus ställde sig upp och vid frågan om han kunde ringa Tina "our lovely babysitter", så svarade han:
-Det får du göra, jag måste gå och bajsa!
Sagt och gjort. Jag ringde en än mer stressad jourhavande barnvakt, som något sammanbiten svarade:
-Ni får väl hämta mig då!
Så när sedan Magnus begett sig iväg i bilen för att hämta Tina så vaknade såklart Stella och ville ha välling. Varför inte, jag fixade välling och testade för första gången i världshistorien att använda mig av inåtvänd profylaxandning, för att inte skrämma den lilla tösen. Sedan så packade jag dom sista sakerna i BB-väskan, och värkarna både tilltog i styrka och hastighet. När sedan Tina och Magnus anlände så ville de helt plötsligt konversera med mig. Jotack, det är trevligt att småprata i småtimmarna, men inte mitt i mitt VÄRKARBETE. Ha ha, nä skämt och sido, det gick bra och vi kom iväg och Tina installerade sig i vaken koma framför TV:n. Efteråt har hon berättat att hon inte kopplade av en sekund förrän hon fick SMS att allt var över. Vi anlände till BB och skrevs in vid 02,15. Då var jag öppen 7 cm och värkarna kom tätt. Det blev rätt så jobbigt så när min älskade pojkvän frågade barnmorskorna om jag skulle hinna med spinalbedövning så kunde jag ha pussat honom om jag inte känt mig så bedrövlig. Barnmorskan lovade att göra allt för att jag skulle hinna med bedövning och tro det eller ej, men klockan 02,50 lades bedövningen av en inte allt för informativ narkosläkare. Jag hade inte en aning om hur långt hon kommit i bedövningsskedet och mitt i värk kände jag mig tvungen att fråga henne om hon var klar och det var ok att röra på mig. Hon svarade något nervös och sammanbiten att nej, nu var det helt avgörande att jag skulle ligga stilla. Jomen lätt, det blev ännu bättre några sekunder senare när nästa värk behagade slå till med full kraft och jag låg där som en död säl med en nål mellan ryggkotorna. Jag tänkte, är det värt att bli förlamad? Men minuterna senare gick jag in i ett euforiskt tillstånd där värkarna mer började kännas som smekningar av en kall höstvind. Poetiskt eller hur? Men faktum är att jag mer eller mindre glassade igenom dom kvarvarande minuterna tills det var dags för krystverkar vid klockan 03,40. Sex minuter senare så föddes hon, vår lilla Mika, som i och för sig vägde mest av våra tre tjejer. Hennes vikt var 3580 gram och hon var 49 cm lång. Redan på magen började hon pocka med huvudet och leta bröstet och till min stora glädje tog hon rätt på första försöket. Vilken liten goding hon är. När vi sedan förflyttat oss till vårt rum och en barnmorska med ett leende förde in en vagn med födelsedagsfika och hissad Sverigeflagga, så kände vi oss rätt så lyckliga med tillvaron. Lite besviken var jag ändå på personalen, för är det något man verkligen vill höra hela tiden från BB-personalen, så är det att man i just det tillfället är bäst i världen på att föda barn, att Carolina Kluft och gänget kan kasta sig i väggen osv. Men det var inte fullt så glamouröst som jag hade hoppats. När vi sedan sovit en liten stund och Magnus hade varit ner till kiosken och köpt Norran i ett tidningsställ så frågar han:
-Nå, blir det en Axel eller?
-Axel? utbrast jag förvånat?
-He he, jag menar såklart Alex, svarade en något generad Magnus.
Ha ha, lite komiskt var det allt. Vid 10-tiden gick Magnus och frågade hur länge vi var tvugna att stanna och svaret var att vi kunde åka när vi ville om jourhavande doktor gav klartecken. Så när han tittat på vår lilla tös, så fick vi åka hem så vi anlände till två små nyfikna storasystrar och en smått chockad barnvakt vid 11,30 den 22 september. Härligt att vara hemma! Sedan har vi bollat namnen Alex och Mika mellan varandra i familjen och slutligen kommit fram till att hon ska få tilltalsnamnet Mika och om allt går enligt planerna så kommer ett mellannamn att bli Alex. Just av den enkla anledningen att det var så svårt att bestämma sig!
Nu avslutar jag bloggandet för idag och hoppas jag kan skriva mer redan imorgon. Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar