En tung dag

Hej alla glada. Det var förskräckligt länge sedan jag skrev något på bloggen. Jag ber om ursäkt. Jag har helt enkelt varit för trött och tiden räcker inte riktigt till. Igår var Tina barnvakt medan Magnus och jag tog hockeybussen ner till Skellefteå Kraft Arena och såg Skellefteå AIK förlora efter en ändå spännande match. Idag kom jag således ganska trött till jobbet och föga anade jag vad som väntade. Vid 08-tiden kom en av cheferna och småpratade lite innan han frågade om jag hade tid att komma in på hans kontor. Jovisst, jag meddelade en kollega att jag skulle träffa chefen och när jag sedan gick genom produktion försökte jag andas lungt och inte jaga upp mig i onödan. Då ser jag en av mina närmaste vänner på jobbet som sitter och gråter. Jag går genast dit och känner hur adrenalinet kickar till. Vad är det egentligen som har hänt. Min kollega gråter så hon inte kan svara när jag frågar. Nu blir jag verkligen nervös och går raka vägen in till bossen. Jag säger i dörren:
-Det måste vara allvarligt för M sitter och gråter ute i produktion.
Han svarar:
-Jo, det är allvarligt. Du är uppsagd pga ordernedgång.
Japp, så var det med det. Bomben träffade med full kraft och en rejäl käftsmäll hade varit lättare att ta. När jag sedan lite omtöcknad hör honom säga:
-Ja, vi kommer att informera på fikat (dvs en timma senare) så att så många som möjligt får veta det.
Då bara fryser jag och jag hör mig själv fråga saker som jag reflekterar på först timmar efter beskedet.
Jag grät hela förmiddagen, tills tårarna var slut, tills alla kollegor passerat tyst bakom min rygg. Vissa klappade mig på axeln, vissa frågade försiktigt hur jag mådde och vissa skrattade och tjoade för att slippa konfronteras med mig och situationen som utspelades och som kanske kändes en aningens obekväm. Jag har förmodligen också retat upp en och annan kollega eftersom jag reagerade på så sätt som jag gjorde. Genom att direkt gå på offensiven och börja fråga obekväma frågor. Jag vet, jag ska inte ta ut något i förskott, men jag vore en åsna om jag bara sitter och tittar på och hoppas på att turen vänder. Jag kommer att möta en arbetslöshet där vi är massor som slåss om ytterst få jobb. Så, nu ska jag sitta ner framför IDOL och försöka tänka på något annat än den tomhet och tyngd som greppat mig lika förtvivlat som den kallaste is.
Förresten, Mika fyllde ett år igår och hon är helt klart med på noterna. Hon är jätteframåt och visar redan samma framåtanda som sina storasystrar. Härligt!
Kram på er!