Så egoistiskt

Läste nu på aftonbladet.se att en kvinna som heter Anna Ekelund har valt bort diverse tester i hopp om att få ett downs syndrom barn. Jag blir bestört och min första tanke var att hon måste vara världens största egoist. Hur kan man önska ett barn att i evighet dömas till ett sjukdomsliknande tillstånd. Jag blir alldeles kall när jag tänker på vad den här kvinnan skulle göra med det här barnet. Bara handlingen att låta sig intervjuas i en tidning, vad blir hennes nästa steg då? Om vi leker med tanken att hon om ett år har lyckats, ska hon göra barnet till en vandrande reklampelare där hon åker runt och visar upp den stackars individen då? Titta vad bra! Här är ett barn som är dömt att leva utanför, med känslan att vara annorlunda, men jag älskar henne. Titta bara! Titta så duktig hon är! Allt för att stoltsera ett exempel. Nä, det är orimligt att hon är lämplig som förälder. Jag vill ha ett friskt barn som jag kan älska! Skulle jag få ett barn som är handikappat så skulle det göra ont i hjärtat, för barnets skull!!! Men självklart så skulle jag inte älska det mindre, men mammahjärtat skulle utan tvekan oroa sig ännu mer? Anna Ekelund är egoistisk, jag kan inte se det på något annat vis. Sedan skriver Aftonbladet att Anna Ekelund säger sig bli alldeles salig när hon ser ett barn med downs syndrom. Trist för henne. Jag blir salig varje gång jag ser ett BARN och speciellt om jag får kontakt på något sätt. Sedan är reaktionerna hos dessa barns föräldrar lika enade som AIK-klacken. Det riktigt skiner av stolthet och glädje i deras ögon. Jag erkänner dock att ifall jag möter ett barn med någon form av avvikelse så reagerar jag enformigt. Jag är rädd för föräldrarnas reaktion och att jag upplevs som onödigt snäll, en vänlig samarit och att jag lägger mig i något som jag inte har något med att göra! Mitt hopp till världen är ändå! Alla barn är välkomna, inte konstiga föräldrar. Anna påpekar också att hon har känt sig provocerad när föräldrar som väntar barn har sagt att "det spelar ingen roll, bara barnet är friskt". Jo, men vad är det för konstigt med det? Vi älskar väl inte barnen mindre för det, om det nu skulle födas med någon form av sjukdom eller tillstånd som ds kallas. Sedan blir jag ledsen när jag läser att vi som har friska barn avlar fram dom efter en måttstock som hon kallar "lyckade barn". Jag vill inte ha ett lyckat barn, utan ett lyckligt barn. Ett barn som känner att hon duger till någonting. Som kan läsa en bok för lillasyster, handla lördagsgodis själv, eller skriva ett hemligt kärleksbrev. Ett barn som har chansen att lära sig något varje dag och lära sig förstå att livet inte alltid är lika lyckat. Motgångar hör till livets väg och på den vägen kan man möta barn, vuxna och gamla människor som har andra förutsättningar än vad man själv har. Jag vill ha ett barn som har val i livet, som har förutsättningarna att lyckas med egentligen vad som helst. Ett barn som lär sig att ge och ta och som har ett stort hjärta och vet vad det ska användas till. Sedan kanske inte jag heller är en perfekt mamma, men jag önskar mina barn lycka och jag anser inte att dom är misslyckade ifall dom har fel på prov, har kläder från myrornas eller inte kan uttala ordet nationalencyklopedin. Bara jag vet att dom har försökt och gjort sitt bästa! Kanske lätt att säga när jag själv har tre friska barn. Sedan så kanske hon ändå har rätt i vissa kommentarer, men själva kärnan är inte rätt...