Lång dag

Ja, det kanske inte är så konstigt att jag är trött eftersom jag delade säng med en virvelvind i natt. Vi hade ju som jag skrev tidigare två extra barn hos oss. Den yngre förmågan hade en tendens att ständigt förflytta sig vertikalt, hosiontalt och ta mig tusan om hon inte hade rumpan i vädret vid något tillfälle. Saken var den att jag var för trött för att säkra hennes framfart, genom att "bulla upp" och barrikera runt sängen. Så därför ägnade jag hela natten till att halvt medvetslöst jaga henne runt, över tre andra barn som verkade lyckligt ovetandes. Av dom övriga söta tingen, så skulle en kissa två gånger, en gosa i mitt hår och den äldsta gör sådana manövrar att hon lätt skulle platsa på vm-mattan i brottning. Jag var i det närmaste levande död på morgonen och när jag så vacklade in på jobbet så trodde jag att tio koppar kaffe skulle göra susen. Nä, jag blev konstigt nog dålig i magen, fick kaffedarr´n och fick kanske lite dubbelseende. Piggare blev jag inte och på eftermiddagen så var jag så uttråkad, så frustrerad och hade svårt att focusera på något annat än klockan. Den j-veln gick så sakta att jag trodde den hånade mig, sekund efter sekund. Tjopp, så var klockan hemdax. Vad skönt att då lämna arbetet, sätta sig i en bil som är mindre än tre äpplen höga och hopkrupen köra med hjärtat i halsgropen ända hem. Jag måste säga att mammas renault 5 känns en aningens instabil. För att starta den måste jag chocka järnet, stampa på gasen järnet och sedan vrida på startnyckeln...samtidigt. Vridningslåset, som för övrigt tjärvar gör inte saken lättare. Skutt, jag var igång och då får man varva utav bara den för att kunna backa en två meter, svänga ut från parkeringen och vid varje rödljus liksom jucka på stället för att inte bilen ska stanna. Över åttio knyck så vobblar den allvarligt över vägen, vilken tur då att E4 är tvåfilig efter rondellen vid Statoil norr. Till min förtjusning märker jag dock var knappen till vindrutetorkaren till bakrutan sitter. Synd bara att jag upptäcker det ungefär nio timmar senare än när jag verkligen behövde den. Jag guppar in på gräsmattan (den ryms mellan våra träd på framsidan tomten) och går in med ett leende på läpparna. Ahh, hem ljuva hem. Så skönt att lyssna till fem barns glada tjo och fjäderlätta fötter. Så stillsamt dom leker, nä, jag skämtar bara. Det var i det närmaste hysteriskt liv här hemma och jag kände mig ändå cool lugn. Nu ska jag däremot stupa isäng och sova tills Mika vaknar om ganska precis 1 timma och 14 minuter. Kram på er! Och nej, jag har inte fått erbjudande om jobb, än! Justering...nu är det 1 timma och sju minuter kvar...