Läs inte detta om ni redan känner er nere. Läs inte detta om ni inte vill dras med ner i mörkret. Ni som finns kvar, borde inte läsa det heller, för detta är mina innersta tankar och dom är trista, tråkiga och helt betydelselösa.
Jag suckar och känslan av tomhet gnager i mig och jag kan inte riktigt fokusera på något annat än att jag borde ta tag i något. Tankarna flyr och vägrar stanna upp trots att jag skrikande befaller orden att rada upp sig. Samla er så jag kan göra något vettigt. Inget händer, jag är tom. I bakrunden hör jag barnen som leker spioner och trots att deras konversation är utomordentligt roande, orkar jag inte skratta. Vuxna ord på små barns läppar. Stella ska va den konstiga figuren och Mika utbrister:
-Hörrududu!
Jag blir så jävla förbannad på alla dessa uppmaningar om att vara förberedd, när det vänder. Jag var själv av den åsikten i början av året 2009, men nu är det annorlunda. Min enda livboj, mitt enda hopp är borta. Jag vet, förr eller senare löser det sig. Det är bara det att jag ska orka fram till dess, med lite självkänsla i behåll. Jag funderar lite flyktigt om jag ska börja tröstäta? Är det bättre med sprit? Snusen har jag då börjat om med och det ger mig ingen som helst njutning, ingen kick eller glädje. Snarare tvärtom. Jag är nog rädd också?! Inte många dagar kvar tills jag blir tvingad att krypa in i ett yrke som jag förkastar, som består av värderingar som är min raka motsats. Ni ska se att det förmodligen inte dröjer länge. Visst, jag kan söka ett jobb som redan i ansökan beskriver en person med långt högre meriter än vad jag har, men hur ärligt är det? Jag inser mina begränsningar, har en viss självinsikt. Personlig utveckling består av bland annat detta, lär känna dig själv och titta vad du har i din ryggsäck?! Jo, värderingar och intressen. Hur kan det då komma sig att det ändå krävs av mig att jag ska söka allt inom 10 mils omkrets?! Jag är inte speciellt intresserad av att ringa människor om kvällarna och kränga saker som jag inte ens själv skulle köpa. Jag kan inte heller se mig själv jobba inom det yrke som nästan krävde att jag skulle läggas in på psyket. Nä, självinsikt borde vara valfrihet för att minska lite av den ångest som säkert många med mig bär med sig. I alla fall fram tills det vänder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar