På valborgsmässoafton cyklade vi efter sjutiden på kvällen ner till logen på området. Vi skulle njuta en stund av våren och köpa lite lotter. Vi hade trevligt och när vi började vända åter mot cyklarna så ser jag i ögonvrån en man och en kvinna som kommer gående mot oss. Plötsligt faller kvinnan som i slowmotion mot marken och innan hon når gräset så skakar hon våldsamt. Mannen som förvånat tittade ner på henne, stog som förstenad och höll krampaktigt fast i hennes hand. Scenen var lite overklig och lustig för han stod helt upprätt och hon kastades fram och åter eftersom hon fortfarande krampade. Jag lät ljud passera mina läppar innan tanken nådde upp till hjärnan:
-Behöver du hjälp?
Han svarade bara kort:
-Ja!
Därefter hoppade jag över diket och satte mig på knä brevid kvinnan. Jag tog tag i henne och bara väntade på att anfallet skulle upphöra. Jag frågade mannen om hon hade epilepsi och han svarade att han knappt kände henne, men han visste att hon hade diabetes. Jag bad någon ringa ambulansen och medan jag lyssnade på det samtalet med ena örat så ställde jag några ytterligare frågor till mannen. Nu upptäckte jag att jag hade Mika i bärselen på magen, för hon började knorra över att hänga oskönt mot marken. Jag ropade till Magnus att hämta henne och ögonblicket efter var jag helt focuserad på kvinnan igen. Jag frågade mannen vad kvinnan hette och han berättade det och även att hon inte var från orten. Någon kom fram med druvsocker, som jag tuggade och försiktigt placerade i munnen. Jag bad även folk att ropa och fråga om någon var sjukvårdsutbildad. Tiden gick och jag pratade oavbrutet med kvinnan. Jag märkte att hon hörde mig och lyssnade och lugnade sig när jag var saklig och informativ. Plötsligt kom en kvinna fram och sade sig vara sjuksköterska. Hon satte sig på huk nära kvinnans huvud och enligt min mening så var hon mer till besvär än hjälp. Vid det här laget hade jag börjat få kontakt med kvinnan och fick henne att nypa till i min hand, men hon hade inte alls koll på läget. Hon visste inte vilken dag det var och när folk hela tiden stod och pratade över huvudet på oss så blev hon stressad och förvirrad. Jag bad dom att vara tysta för hon fick smått panik och ville sätta sig upp. "Sjuksköterskan" sa:
-Låt henne sätta sig upp om hon vill kräkas.
-Hon vill inte kräkas, sa jag. Hon blir förvirrad och orolig av allt surr.
-Nu låter du lite stressad?! sa "sköterskan" och lade handen på min axel medan hon log medlidande. Men för helve...vem tror hon att hon är. Vore det så j-la konstigt om jag var stressad? Om hon gjorde det bättre, varför tog hon då inte över och använde sig av sina fantastiska kunskaper och lugna beteende? Det var väl lätt för henne att säga, när hon satt brevid och tittade på? Gick något fel kunde hon ju bara säga:
-Ja, det var ju den där tjejens fel alltihop. Jag visste ju vad det var för för...
Osv...
I samma ögonblick som jag hade tänkt skalla denna söta kritiserade dam, anlände ambulansen och jag berättade vad jag visste. Men jag sa också att jag inte trodde att det var diabetes och det visade sig vara rätt när dom direkt tog prov i fingret. Jag presenterade ambulanskillen för kvinnan på marken som desperat ville verka ok, men det var en klar överdrift. Jag drog klara paralleller med min pappa när han insjuknade i stroke. Först borta, sen lite flackig blick och sedan, som i panik så sa hon:
-Va, jo...vad är det här..jo, jag...
Osammanhängande, men vill ge skenet om att "jag är med, jag mår bra nu".
Jag lämnade över och gick utan att vända mig om. Jag var upprörd över att se mina barn titta på mig med stora oförstående ögon. Jag var arg för att det alltid händer mig och att jag alltid lägger mig i saker. Jag var arg på sjuksköterskans brist på initiativförmåga. Hon bara satt där och sedan hade hon mage att kritisera mig. Vilket jävla sätt. Inte en jävla människa kunde hjälpa mig när jag satt där på knä i lera och erbjuda sig att ta Mika. Inte ett ord i Norran, bara mina egna tankar om hur det gick, hur folk såg på mitt ingripande. Tyckte dom jag var tafatt, tuff, okunnig, otrevlig eller en perfekt medmänniska som gör så gott hon kunde?!! Det hela känns som en livstid sedan, men jag blir lika upprörd nu! Varför händer det alltid mig? Är det inte trafikolyckor med dödlig utgång, så är det bruten lårbenshals eller annat. Kan inte kommunen erbjuda mig gratis sjukvårdsutbildning. Kan inte räddningstjänsten anställa mig? Ja, då är jag mer förberedd menar jag.
Hela vägen hem frågade Stella varför kvinnan skakade och jag sa att hon frös. Hon frågade varför hon låg i gräset, och jag svarade att hon ramlade. Hon frågade varför ambulansen kom och jag svarade att hon blev sjuk, men att hon nu skulle bli bra igen. Hon frågade detta gång på gång under kvällen och dagarna efter och ständigt malde bilderna i min hjärna och jag ville också ha svar på mina frågor. Jag tror att jag var lite chockad.
Kram på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar