När jag väntade mitt första barn så lovade jag mig själv att jag inte skulle bli en skrikande mamma, utan försöka lyssna på mitt barn och vara en stöttepelare och tryggheten själv. Jag lyckades väldigt bra med detta under dom första åren som mamma, men det kanske heller inte är så konstigt. Wilma fann sig i det mesta, hon blir sällan arg eller har några större känslomässiga berg och dalbanor. Tre och ett halvt år senare föds Stella, en frisk fläkt med mycket vilja och väldigt varierande humör. Hon var inte många månader gammal när hon bet mig i axeln, två gånger, för att visa sitt tydliga missnöje. Jag började ge vika från mitt löfte och höjde rösten allt mer. Tredje barnet och tre olika individer med olika viljor och mentalitet. Jag skriker lite mer, men jag är också väldigt kärleksfull mot mina barn och vi pussas och kramas ofta. Jag önskar bara att jag kunde behärska mig och lyssna bättre, att inte ta något för givet och ge dom mera egentid. Trots allt så tror jag att mina barn mår bra, för det mesta, och att vi inte är helt ute och cyklar. Jag vet inte om ni har läst om den lilla flickan i östra Sibirien som blivit förvildad, då hon tvingats leva med husdjuren i hemmet under sina fem år i livet. Hon skäller, gnyr och lapar mat precis som hundarna. När jag läst om henne så kom plötsligt minnet tillbaka om en flicka vi hade kontakt med tidigare. Vi känner inte hennes familj, men av de gånger som vi träffade dessa människor, så fanns det inga direkta tecken på kärlek och empati. Flickan uppträdde nästan apatiskt och både M och jag försökte ge henne lite extra uppmärksamhet när vi hade chansen. Dagarna gick och hon blev mer och mer intresserade av oss som vuxna och hon började visa tecken på uppskattning varje gång vi sågs. Första gången hon log brast mitt hjärta. Hennes tänder hade börjat "ruttna" och flickebarnet var inte mer än tre-fyra år. Om jag inte visste att hon var under uppsikt av människor i hennes umgängeskrets skulle jag ha anmält det hela, men oj vad ont det gör att tänka på. Denna underbart fina flicka som inte på något sätt visade tecken på att någon älskade henne lika högt som jag älskar mina egna flickor. Som vilken annan förälder som helst älskar sina barn! När jag tänker på sådant, så kan jag vara mindre hård mot mig själv, när jag på kvällen ligger och försöker rannsaka mig själv och min höga arga röst och mina ständiga nej. Idag har vi ingen kontakt alls med henne och jag kan bara hoppas att hon mår bra och får den kärlek hon så desperat behöver. För att ni nu inte ska deppa ihop så tänkte jag skriva om lite roliga saker också. På Stella och Mikas dagis så har dom hållit på med ett litet experiment som igår gav resultat. Det började för ett bra tag sedan då en av fröknarna beställde larver från England. Larverna placerades i en liten, nätt tygbur och efter ett tag fanns där inga larver men däremot puppor. Igår fanns där inga puppor längre utan fyra vackra fjärilar som försiktigt fläktade sina färgglada vingar. Nä, dagis kommer inte att släppa ut någon okänd eller olaglig fjäril i vår Svenska natur, för det är fjärilar av släktet nässelfjäril. De var inte så lätta att ta kort på, men bilder kommer inom kort. Hur som helst så tycker jag det var ett riktigt roligt och inspererande projekt som dagiset genomfört med glans! Grattis alla inblandade.
Mika har passerat 18 månader och nästan varje dag försöker hon sig på nya ord och meningar. För mig har det varit relativt enkelt att förstå henne, eftersom vi befinner oss i varandras närhet nästan dygnet runt. Magnus däremot har svårt att hänga med och vid frukosten för några dagar sedan, hade Mika och han en liten dust. Magnus hade lyft upp Mika i hennes matstol och ställde fram fil och flingor till henne. Hon blev väldigt irriterad och skrek högljutt:
-PAM, PAM!!!
-Är det vatten du vill ha? undrade Magnus.
-Näää, PAM!
Magnus fattade ingenting och kom in i sovrummet där jag låg och halvsov. Han frågade lite surt om jag hade någon idé om vad det var hon ville ha. Eftersom jag inte såg vad hon pekade på eller vad dom gjort precis innan, så vågade jag inte mig på en gissning. Storasyrrorna kom in till fikabordet och ville ha Oboy. När Magnus lyfte ner Oboyburken så skrek Mika:
-PAM, PAAAAM!
-Är det Oboy du vill ha?
-Mmmm...svarade hon glatt!
Så var det över och alla verkade glada och belåtna. Jag kan bara småle när jag tänker på de berättelser jag hört om Magnus när han var liten. En liknande situation hade uppstått då Magnus var cirka två år och hans mormor och morfar var barnvakt. Magnus mamma hade klätt på honom overall och andra vinterkläder och tillsammans med hans mormor och morfar hade dom lämnat gården. Om jag inte minns fel, så hade dom åkt till sommarstugan och efter en stund hade Magnus börjat bli lite irriterad och med ord försökt förklara vad han ville. Hans ord var:
-PENN! PENN!
Mormor och morfar provade med allt. Var han hungrig, blöt i blöjan, törstig men inget var rätt. Jag tror till och med att dom klädde av killen och försökte luska ut vad som var fel. Tillslut så hittade morfar en liten påse i en liten ficka på overallen. I den låg några godisar!
-PENN! sa Magnus.
-Jaha, sa morfar. Det var godis du ville ha?
-Mmmm, svarade en nöjd kille vid namn Magnus.
Kan det vara så att detta är ett släktdrag eller?
Andra ord som Magnus använde var:
OTA=Mormor
POMMON=Morfar...eller om det var tvärtom...
Wilma körde ofta en ramsa när hon var liten och det var:
EA...AHOA...ENNEN...det betydde TEA, ALVA och HENRIK som var tre barn på hennes dagis. Släktdrag?
Stella körde med DOMPEN och GABBABILEN...hon sa:
-Dompen...huvva! och så hurrvades hon! Det var tomten och honom var hon rädd för.
En annan gång så försökte vi få henne att rätta till ordet GABBABILEN, som förövrigt betydde glassbilen. Magnus talade med Stella vid middagsbordet:
-Stella, kan du säga glassbilen?
-Gabbabilen, svarade Stella blixtsnabbt.
-Kan du säga glass, provade Magnus.
-Glass! svarade Stella leende.
-Kan du säga bilen? undrade Magnus sedan.
-Bilen, svarade Stella!
-Bra, sa Magnus. Kan du då säga Glassbilen?
-Gabbabilen!
Gissa om vi skrattade! Nu ska jag fundera ut något mer tills nästa gång jag skriver och det hoppas jag blir inom kort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar